...hade vi åkt in till förlossningen på Huddinge Sjukhus. Så här minns jag dygnet:

Värkarna började vid 01.00 natten den 6 januari , jag kunde varken inte sova, ligga, sitta, stå. David tvingade mig att duscha och bada varmt vilket hjälpte tillfälligt mot smärtorna i magen och ryggen. Pappa (morfar) kom och hämtade Stella för vi förstod att det skulle bli ett sjukhusbesök inom kort. När klockan var sju på kvällen stod jag inte ut längre och ville åka in till förlossningen och vi åkte in. David hade beställt en familjepizza (till sig själv) men var så nervös att han bara kunde äta en slice! Själv hade jag inte fått i mig mat på hela dagen. Jag mådde illa och kräktes som en gris, jag sprang till toan minst en gång i timmen. När vi var på väg in till förlossningen ringde vi men det tutade upptaget hela tiden, när vi passerat Masmo så svarade de och frågade samma frågor som tidigare, hur långt det var mellan värkarna och så. Jag hade ingen koll, det gjorde bara så ont att jag varken kunde koncentrera mig eller prata. Barnmorskan sa till sist att "Jag hör att ni är på väg i bilen, ni får komma in för en undersökning men vi vet inte om ni kan stanna här, det är fullt". Det är INTE vad en kvinna med värkar vill höra, aldrig att jag skulle klara mig till Södertälje som hon hänvisade till! När vi kom till parkeringen tog det säkert 10 minuter att gå ifrån bilen och till ingången på förlossningen. Jag var tvungen att stanna två gånger för att värkarna kom så tätt. Det kändes overkligt, skulle det verkligen vara dags?

Klockan 19:42 lades jag in på förlossningen, öppen 7 cm, bra jobbat hemma tyckte barnmorskorna! Klapp på axeln!! Jag var helt säker på att bli hemskickad som alla pratat så mycket om. Dessutom var det ju hela två dagar innan beräknat datum. Vad man hade hört så föder ALLA förstföderskor efter beräknat datum, men inte jag inte.

Klockan 20:47 fick jag smärtlindring i form av lustgas, vilket tog ett bra tag innan jag förstod mig på, timing och inte fega med andetagen är hela hemligheten.

Klockan 22:39 fick jag smärtlindring i form av Sufenta-EDA. Det var skönt! Hade inte klarat det utan!

Klockan 23:35 tar barnmorskan hål så fostervattnet går. Hjärtljuden på Matheo gick ned till 60 och de ville att jag skulle börja krysta. Doktor tillkallades men vi återhämtade oss och det beslutades att avvakta.  Öppen 9 cm. Fortfarande kräktes jag. Jag hade en sån där kräkpåse på brösten som jag kräktes i samtidigt som jag krystade.

Klockan 01:40 kom lille Matheo till världen, han var 48 cm lång och vägde 3 285 gram. Allt gick bra och vi fick komma till bb på morgonen. Där stannade vi bara ett dygn, varken jag eller David är särskilt förtjusta i sjukhus... det tog alltså lite mer än 24 timmar från första riktiga värkarna till han var ute.