När jag kom och hämtade Matheo idag (med andan i halsen efter mördarbackarna hem från jobbet) så satt han i knäet på en av dagisfröknarna. Han har fortfarande lite svårt att släppa att de flesta andra barnen hämtas före honom och vill bara gå till grinden och gå hem. När han fick syn på mig så sken hela ansikten upp och han pekade och skrek ut sin glädje av att se mig. Och när jag sedan satte honom i barnsitsen på cykel och tramapde de säkert 200 metrarna hem så tjöt han av glädje. Klart det är skoj att åka cykel! I helgen kanske det får bli en liten cykeltur med honom så han får en lite längre tur än från dagis.