Snart ska vi åka dit...

Som dotter till en värmlänning har jag under årens lopp skrattat gott tillsammans med min käre far (värmlänningen) åt hans uttal. Han har lite svårt att uttala vissa sje-ljud, som skjorta, shorts etc. Andra ord som han har problem med är e, det blir ä (Eva blir Äva). Kex blir tjeks, ja listan kan göras lång.

Detta har ju gjort att jag, humanisten, har skrattat mycket och länge och även haft långa stunder att försöka lära honom rätt uttal, vilket ofta har lett till ännu mer skratt. Det är inte bara jag som skrattar utan vi skrattar i kapp. Ibland sitter uttalet men så nästa gång han ska säga t.ex shorts så kan han inte. Det märkliga är att han pratar aldrig med dialekt, han pratar stockholmska, däremot slår han om på två röda om vi åker till Värmland eller om han får ett samtal därifrån. Vilket jag kan tycka är lite märkligt. Hur kommer det sig? Det är ju inte det att det är ett helt annat språk, de förstår ju faktiskt varandra även om han skulle prata som han gör med mig...

Det som fick mig att böra skratta i veckan var när jag såg på TV3´s Du är vad du äter med Anna Skipper. Jan Bylund var hennes offer och hans största last var just kex, eller tjeks som Anna sa, precis som pappsen... Roligt med olika dialekter och vissa ljud som man inte kan uttala...

Det är så skönt nu när man slipper ta på sig halva garderoben när man ska ut och rasta Stella. Matheo slipper ha overallen och vinterjackan är undanhängd... I morse tog vi oss en riktig långprommenad i vårvädret och njöt av ledigheten innan det är dags för jobb imorgon igen. Men samtidigt så lider jag med David som inte kan njuta av våren p.g.a astma och allergi, i natt vvaknade han igen av astma och kunde inte sova. Sover han 5 timmar per natt är det bra... Vi får hoppas att inte Matheo får samma problem bara.

Det senaste på tapeten är visst twitter... Något man gör mellan mailande, bloggande, och allt sånt där som man vanligtvis ska hinna med under dagen... Nej du, det är inget för mig!! Har folk inget att göra eller???

Idag när jag var på jobbet så kände jag att någon stirrade på mig. Jag tittade åt det håll därifrån blickarna kom och då såg jag blicken flacka upp och ner längs min kropp. Observera även att detta var av en tjej. Efter någon timmer var det dags igen. En annan som bestämde sig för att stirra upp och ner på mig, vad är det för fel?? Har jag knäppt kjolen fel? Smink som runnit?? Detta har inte hänt mig sedan gymnasietiden på Östra, där fick man många granskande blickar kan jag säga... Vad är det med tjejer/kvinnor egentligen?