Som dotter till en värmlänning har jag under årens lopp skrattat gott tillsammans med min käre far (värmlänningen) åt hans uttal. Han har lite svårt att uttala vissa sje-ljud, som skjorta, shorts etc. Andra ord som han har problem med är e, det blir ä (Eva blir Äva). Kex blir tjeks, ja listan kan göras lång.

Detta har ju gjort att jag, humanisten, har skrattat mycket och länge och även haft långa stunder att försöka lära honom rätt uttal, vilket ofta har lett till ännu mer skratt. Det är inte bara jag som skrattar utan vi skrattar i kapp. Ibland sitter uttalet men så nästa gång han ska säga t.ex shorts så kan han inte. Det märkliga är att han pratar aldrig med dialekt, han pratar stockholmska, däremot slår han om på två röda om vi åker till Värmland eller om han får ett samtal därifrån. Vilket jag kan tycka är lite märkligt. Hur kommer det sig? Det är ju inte det att det är ett helt annat språk, de förstår ju faktiskt varandra även om han skulle prata som han gör med mig...

Det som fick mig att böra skratta i veckan var när jag såg på TV3´s Du är vad du äter med Anna Skipper. Jan Bylund var hennes offer och hans största last var just kex, eller tjeks som Anna sa, precis som pappsen... Roligt med olika dialekter och vissa ljud som man inte kan uttala...